A howe godt mi bette Ti
we Fåes å Mues Håend,
wor Huws i Læ we Præjstens Haww
å tæt we Fywestråend.
En Stråend, dæ gjik fræ Gorbækshag’
å uwd i Hollemtång;
den Stråend i Bowt å Wigh a wild’
mæ ajer nødde prånng.
Stienpekkern ga sæ wåndt for Ægg
mell Skrabskjæl å broged’ Stien,
å Rylen klawed sæ å rend
po hinne Rångel-Bien.
Men Fywren den wa no de bæjjst;
sin a wust op til Mand,
a oller hår en Fywer sit
som uwd for Øsløs-Land.
Den skjywter gal å gue, som Folk
di skjywter Sindlaw te;
a tøgges oller, a hår sit
nøj Wond så wild som de!
Å manne skjønn Ting hår a sit,
som Suelen skjennt epo,
men oller hår a sit nøj Wond
som de så blånk å blo.
Di skjønnest Lannd’, te a weed o,
ku sies fræ wo Stråend,
Lyw å Fuwr å Hemmerland
å Mohs po hywer Håend.
Å oll di Skjib, dæ sejlt fobi,
å Feskebohd i Råend
når de tow uwd fræ Øsløs-Land
en Sommer-Awtenståend.
Dæ gjik i Fywesih’ wi Knæjt’
å wåjed låndt å læng,
Jens Skrædders Jenns å Sørens Nihls
å oll di ajer Drænng.
Wi wåjed møj, wi fesked Ræ,
o Kræbs dem fæk wi nøij,
den Ti Mads Towdal gjik mæ Glijb
å Pier han browt æ Krøij.
We Fywren uwnt wi, å wi sow
we Sjøngen å we Suws.
A howe godt mi bette Ti,
mi Fåes å Mues Huws.